top of page
Sök
  • Skribentens bildSofie, Bergensjös MCO

Slangar, kanyler, dropp, syrgas, ultraljud, röntgen och värme tills kroppen inte orkade mer.



Nya kapitel öppnar sig och hur jag ska tackla det denna gången vet jag knappt. Det är en enorm förlust för oss idag, och inte minst för den fantastiska familj som gav Kenzie starten och som vi sedan kunnat njuta av.


Kenzie, finaste Kenzie. Din kontakt, dina nyfikna ögon och din tillgivenhet finns inte längre kvar hos oss. Dina bebisar tog du med dig i din trygghet, vi fick aldrig möjlighet att träffa dem. Jag och många andra väntade på att se dig som mamma och få pyssla om de små. Vi var nyfikna på färg, kön, typ och den stamtavla de skulle ha. Vi väntade och det var bara fyra dagar kvar. Nu är det ett tomrum, tystnad och all förväntan är borta. Kvar finns sorg och en saknad som inte ens går att ta på. Vi har förlorat Kenzie med hennes fem, eventuellt sex, små på dygn 61. Måndagen den 27/5.


Gårdagen var helt normal, hon fick maten som vanligt, kvällsmyset, och i magen rörde det sig för fullt. Under natten vaknade man möjligtvis till av något jamande men inget oroväckande. På morgonen vaknar Mathias och tittar till Kenzie som är helt med och sitter upp. 30-40 minuter senare vaknar jag och hör att en katt kräks. Jag misstänkte att det var Kenzie så jag börjar dra mig ur sängen. Känslan av att en högdräktig katt kräks har inte gjort mig stressad tidigare, då det av min erfarenhet är något som händer när de är så nära inpå en förlossning. När jag går förbi Kenzie ligger hon kvar på golvet. Hon springer alltid mot matskålen men inte nu. Jag sätter mig direkt hos henne och känner hur kall hon är, hon andas dåligt, är helt vit i tandköttet och knappt vid liv. Jag skriker direkt på en av sönerna att springa ut och hämta en transportbur, Kenzie håller på att dö. Mina fantastiska barn vet direkt vad de ska göra och det tar inte många minuter innan de står redo att hjälpa mig lasta in Kenzie i bilen. Jag ringer min man som lämnar sin arbetsplats för att ta barnen till skolan och gå en runda med hunden. Jag ringer mitt jobb (AniCura) och meddelar att jag kommer in med en döende Kenzie. Till svar får jag: "Kom in med henne direkt, vi gör oss redo." En lättnad, men samtidigt vet jag att hoppet är så litet med tanke på hennes tillstånd. På väg in rinner mina tårar. Jag ser hur Kenzie kämpar med sin andning. Värmen är fullt påslagen i bilen och jag gör vad jag kan för att hålla henne vid liv.


Framme på plats står ett helt gäng redo att ta emot oss. Vi lastar av Kenzie direkt och hon är så kall att vi inte ens får en temp på henne. Att en av sköterskorna ens får i en kanyl är helt otroligt, men något blod får vi inte ut just nu då flödet är så dåligt. Kenzie blir lagd på värme, får dropp, och övervakningen över henne tar mer och mer kraft. Ljudet börjar pipa från alla olika håll som håller koll på henne. Ett ultraljud görs och mitt i detta konstateras att vi inte har något hjärtljud på kattungarna. Mitt fokus, vårt fokus, är nu att försöka rädda Kenzie. Hon har en helt ok puls och där ses inget som är väldigt avvikande. Jag lägger mitt fulla förtroende på det fantastiska team som nu är runt Kenzie. Med mitt fulla förtroende lämnar jag henne i händerna på de veterinärer och sköterskor som tar hand om henne. Jag känner att jag inte tillför mycket för stunden och samtidigt börjar mitt arbetspass så jag går på det, för jag är ändå nära Kenzie. Efter 15-30 minuter får jag besked om att Kenzie försöker lyfta huvudet lite och att ett blodprov har kunnat tas. En lättnad, absolut, men samtidigt vet jag att det är kritiskt för henne. Tiden tickar och nästa besked kommer, ett besked som ingen vill ha. Kenzie har akut anemi, hennes blodvärde är kritiskt lågt. Det som sker nu är att hålla henne vid liv och en blodtransfusion behövs om hon ens kommer klara en flytt till ett större djursjukhus. Hon är alldeles för svag för att genomgå en operation för att få ut kattungarna och överleva själv. Hon är alldeles för svag för att flyttas med tanke på att hela detta förlopp har hänt på mindre än två timmar. Hon får syrebrist och hamnar i chock gång på gång. Att stå där helt tom, brista ut i gråt, förtvivlan, känslor av vad man utsätter sina mest älskade djur för, man klandrar sig själv, jag ska fatta beslut, jag ska säga de där orden som behöver sägas, jag ska förstå att det inte kommer att gå. Förutsättningarna för att hon ska klara detta finns knappt och alla risker. Det finns inga ord som kan beskriva vad man känner i den stunden. När jag samlar mig, tar ett djupt andetag och meddelar att jag beslutar mig för att släppa taget om Kenzie så brister det åter igen för mig. De enda orden som snurrar är förlåt... Förlåt... Förlåt... I allt sorl runtomkring hör jag också att "det är rätt beslut att ta, hon kommer inte att klara sig", "vi finns för dig, Sofie, du har gjort rätt för henne". Jag är med Kenzie, jag finns där tills hon tar sitt sista andetag, hon tar sina små med sig. Kenzie har lämnat oss idag. Det blir en tystnad och allt stängs av runt omkring oss.


Jag är i så djup sorg. Detta är första gången som jag i min uppfödning drabbas av detta. Vad som utlöste det är svårt att svara på, då det finns så många olika synvinklar på det. Blodet transporterade inte syre och det kan uppstå av en rad olika anledningar. Kenzie var högdräktig och på väldigt kort tid har något triggat detta. Hjärtat hördes fint innan hon somnade in, dräktigheten såg helt normal ut och inget annat vad jag vet just nu fanns att vara orolig för, mer än den kraftiga anemi hon drabbades av.



795 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Commentaires


bottom of page