När en era slutar – och nästa börjar

Det har varit en otroligt lång dag, men nu är vi hemma. Vår finaste Ica. Vår Queen. Vårt allt.

Den mest stabila och rättvisa katt vi någonsin haft. Hon har varit och är modern i vårt hem, mitt bland våra andra katter. Rättvis, förstående, hjälpsam. Alltid lite på helspänn, men utan tvekan en helt obeskrivligt viktig tjej för oss.

Ica har gett oss flera kullar, och jag ska vara ärlig jag har nog släppt iväg någon enstaka kattunge för mycket till sällskap, utan att alltid sätta mig själv först. Men det har också lett till stolta, lyckliga familjer, och det är jag ändå tacksam för.

Hennes sista kull planerade jag för över ett år sedan. Hoppet om en hona fanns där, men det blev fem hanar. Ändå kände jag att jag ville ge det en sista chans. En sista möjlighet att få spara en tjej efter Ica. Det är därför vårt hopp varit så starkt knutet till just den här kullen.

Igår, på dygn 64, började Ica så smått boa in sig inför förlossningen. Hon kallade på mig med jämna mellanrum, hoppade ner i bolådan och visade stolt hur hon bäddat. Natten var lugn.I morse, på dygn 65, visade hon tydligare att det närmade sig.

Vid 9 började hon krysta, och 9.40 föddes en liten pojke – dödfödd. Jag upplevde att hennes värkar saknade den kraft jag hade önskat, men hon fick ändå ut honom. Därefter blev hon väldigt lugn. Samlad. Somnade och kändes tillfreds.

Vid 12.30 kom nya krystvärkar. Samma sak igen de fanns där, men utan den styrka jag hoppats på. Till slut kom ännu en dödfödd hane. Jag kände att där var minst en kvar, och samtidigt en känsla av att den

behövde hjälp för att ta sig ut.

Jag tog beslutet att kontakta veterinär. Mycket riktigt låg en kattunge väldigt högt upp och var delvis påverkad av förlossningen. Beslut om kejsarsnitt togs. Kvar fanns en liten, fin Ica-kopia.

Vi fick förklarat att livmodern var väldigt “lång”, vilket gjort att det inte funnits kraft nog att krysta på de “tomma” hornen. Svårt att förklara men det kändes väldigt logiskt med tanke på ICAs tidigare, betydligt större kullar och att då livmodern blivit större med tiden.

Jag är så glad att vi tog beslutet. Ica är nu kastrerad och stolt mamma till sin lilla kopia.

Nu håller vi alla tummar vi bara kan för att hon ska vara med oss hela vägen. Och givetvis om allt går bra så finns det ingen tvekan att hon får stanna här hos oss och bli nästa generation efter Ica.

Vår fina Ica bor kvar med oss är tanken tillsvidare om hon inte lägger på sig allt för mycket i vikt då våra katter behöver ha fri tillgång till foder. Men det får tiden utvisa nu njuter vi av Icas lille bebis och hoppas hon vill hänga kvar hos oss <3