Två förlossningar med längtan-blev förkrossande

Det är tungt att dela vår resa, men återigen vet jag att det ger ett perspektiv på hur en uppfödning kan se ut. Det hjälper många att jag delar vår resa och att vara uppmärksam på sina egna katter och eventuellt en egen uppfödning.

Återigen: detta är en blogg, min zon, mina tankar, min hemsida som JAG själv delar med er. Detta är en dagbok som jag öppet delar med er; stör man sig på detta så scrolla vidare eller stäng ner sidan. Vill man ventilera något, så snälla prata med mig och inte med alla andra.

Ica – Vår drottning!

Ica är en otroligt stabil hona som styr och ställer här hemma. Hon gör det så bra och är en trygghet för alla. Det är en hona vi haft länge, och planen var att jag skulle spara en hona från henne för att kunna föra hennes linjer vidare – men så blev det inte! Ica har dejtat världens finaste Saxon, och jag längtar efter denna kullen med mycket spänning och nyfikenhet.

Ica visade tidigt en ganska rejäl mage, så det var tydligt att det inte var ett fåtal utan en större kull som gömde sig där inne. Den 26/10 på kvällen, efter jobbet, började Ica visa oro, och jag sa till min man att jag tror hon får sina små nu redan ikväll. Hon var på dag 61, vilket jag tyckte var lite tidigt, men det brukar gå bra. Jag var uppe med henne till ca 22:30 men tänkte vila lite inför sista arbetspasset den 27/10, med start 07:00. Jag hann precis nicka till, när jag hörde ett litet gnällande. "Fan, jäkla Ica," var min första tanke, och mycket riktigt kunde hon inte hålla emot längre; förlossningen var i full gång 23:50.

Tyvärr var den första ungen underutvecklad, men bredvid låg en fullt frisk liten hane, om än ynka 82g. Fler kom efter hand, men tyvärr var en mitt i allt underutvecklad, och den sista tog väldigt lång tid innan den kom ut och den fick vi släppa taget om. Så Ica och Saxon blev föräldrar till fem fina pojkar som nu går upp fint i vikt. Jag hoppas fortfarande att någon ska vara en hona, men nej, så verkar det inte vara. Därför har vi också beslutat att låta Ica chipkastreras, och så får jag besluta om hennes framtid längre fram.

Sally – Finaste Sally

Det blev nästan en repris av Kenzies fall, men denna gången klarade sig Sally och tre av sju småtassar <3.

Det började exakt på samma sätt kl. 07:00. Sally var på dag 61, på lådan, och krafsade – jag vaknade av ljudet. Strax efter, kanske 15 minuter senare, hörde jag ett jamande som liknade det de gör innan de ska kräkas. Jag flög upp ur sängen och såg att Sally hade trillat ihop. Hon var full av dregel runt munnen, flåsade, hade stora pupiller och var inte kontaktbar. Skillnaden denna gång var att Sally fortfarande var varm i kroppen, och när jag lade in henne i transportburen för att köra akut, reagerade hon och återhämtade sig något.

Jag ringde först Wenche och förklarade att Sally höll på att stryka med, och att jag var på väg in akut. Nästa samtal gick direkt till Smådjurskliniken Din Veterinär, som även denna gång gjorde plats för oss trots att det var fullbokat. Jag kan inte tacka dem nog. I bilen satte jag på all värme för att hon inte skulle kylas ner, och även om hon flåsade höll hon huvudet uppe.

Vi blev mottagna direkt, och väl inne i undersökningsrummet skärpte Sally till sig lite eftersom hon inte gillar veterinärer. Personalen upplevde henne som ganska pigg, men jag förklarade att jag för en halvtimme sen trodde att hon skulle dö. Jag förklarade också vad som hänt tidigare med Kenzie, och att utgångsläget var detsamma men snabbare. Vi började med ett ultraljud på kattungarna som visade att de var lite påverkade med lägre hjärtfrekvens. Ett blodprov togs, och vi inväntade provsvar. Under tiden togs en röntgen där man delvis misstänkte ett förstorat hjärta, men lungorna såg bra ut. Ytterligare ett ultraljud uteslöt hjärtsjukdom men visade en viss påverkan från kollapsen en timme tidigare. Blodvärdena visade dock anemi, utan förklaring till vad som triggat det, och som jag skrivit tidigare går det inte att påverka. Mitt beslut tillsammans med veterinären blev att prioritera Sallys överlevnad och reducera riskerna så snabbt som möjligt när hon var så pass pigg som hon var. Så vi beslutade att ta ut kattungarna och ta bort livmodern, i hopp om att Sally skulle återhämta sig och kunna leva som en lycklig kastrerad hona. Om hon skulle bli mamma eller inte fick beslutet stå kvar som det var där och då. Världens finaste sällskap kom sedan till kliniken – Wenche och Alicia, Sallys grund mattar. <3 Efter ungefär en timme fick vi komma in och möta Sally, som var under uppvak efter en tuff operation då hon fått ännu en dipp under narkosen. Efter 20–30 minuter fick vi in de tre första pigga kattungarna och besked om att tre till kanske kunde återhämta sig. De små låg hud mot hud hos oss, och efterhand började de komma igång, vilket verkligen värmer hjärtat. En fjärde unge kom in, men kämpade och hade det tufft, men vi hoppades. Kort därefter fick vi veta att de andra tre inte klarat sig och inte hade andats på länge. Kombinationen av Sallys dåliga blodvärde och snittet blev för mycket. Vi tog med oss fyra små och en bättre mående Sally hem, installerade oss med bolåda, värme och massor av mat. Timmarna gick, men den fjärde kämpande kattungen visade tydliga tecken på att något inte stod rätt till och jag inser att tiden utan syre och dåliga blodvärden har antagligen tagit för stor skada. Jag fasade för att åka hem då vi var ute på ett ärende ett par timmar senare mot kvällen, jag anade att vi skulle behöva fatta beslutet om att avsluta ett lidande, något jag fasade för. När vi kom hem fann vi dock Sally med ett lugn, sittandes bredvid en fridfull och stilla liten kropp. Sally hade själv hjälpt till att tysta kattungen, vilket visar på djurens instinkt för trygghet. Tårarna rann, men jag tackade Sally för att jag inte behövde ta beslutet.

Till sist känner jag stor tacksamhet för att Sally lever. Jag agerade snabbt, stod på mig, och denna gång kunde vi rädda fyra liv.