Sök
  • Sofie, Bergensjös MCO

Leah och Rangans förlossning

Uppdaterad: jun 4

En berg och dalbana i känslor. Någonstans bland alla dessa timmar man satt på golvet med sina två fantastiska flickor så tänker man vad man givit sig in på i förkrossade känslor.

I dagar kan man förväntansfull och i hopp om att allt ska gå smidigt, friska kattungar och allt ska egentligen bara flyta på. Jag flyttade in på luftmadrass på dygn 63 för Leah och dygn 62 för Rangan. Tjejerna hade 1 dygn mellan sig. Oron började lite och jag kände att nu vill jag ha koll och finnas för mina töser vilket jag alltid gör men med tanke på att de bott avskiljt från de andra de sista dygnen, för bästa sätt att komma till ro och finna trygghet.

Jag börjar med Leahs resa, det blir nog den tuffaste förlossningen jag varit med om hittills.


Nätterna gick och inget hände förens morgonen på Dygn 66 klockan 5.00. Då kommer Leah upp till mig och lägger sig tätt intill mig. Hon vill ha huvudet under min haka och tassarna mot mina kinder. Hon spinner högt mellan varven och med min hand känner jag på hennes mage att värkarna börjar tillta. Vi låg tillsammans där ett par timmar tills jag kände att Leah gick djupare in i sig själv och med det tyckte jag att det var dags att flytta henne till bolådan. Hon tog det väl och hennes krystvärkar började 9.32 och efter ca en timme så kom första en stadig hona på 145g. Sedan tog hon ett litet uppehåll till något som jag i känslor inte kommer att kunna skriva i ord. Jag blir ledsen när jag bara skriver eller tänker på det. Leah börjar krysta igen vid 12.00 men det tar längre tid nu och Leah kändes mer orolig och med min oro så greppade jag telefonen och ringer min livlina Johanna 12.40ca. Precis då kommer huvudet och det var så stort och jag kände att det här kommer inte gå. Med stöd och hjälp så var det på med handskar och mycket gel för att kunna hjälpa Leah. En tass kom och jag kunde få tag i nacken på kattungen. Tillslut kom en tass till och jag kände hoppet att få ut honom fanns där. Han tar sitt andetag och jag inser ju då att han lever och att tiden nu tickar. Men där tar det stopp. Leah vänder och vrider på sig och hennes ögon spärras upp. Jag blir lite stressad över hur Leah reagerar och har full support från telefon med. Men jag samlar mig och får tag om kattungen igen och försöker dra försiktigt tillsammans med hennes krystvärkar. Leah tar en paus igen och flåsar jag ser samtidigt att kattungen börjar bli påverkad och känner att vi måste få ut honom. Leahs krystvärkar börjar igen och vi tar nya tag men han sitter helt fast. Jag avslutar samtalet med Johanna och ringer veterinär för jag blir nu lite desperat för hjälp. Jag får ny support och det svaret jag får är ju att han måste ut för är huvudet ute så är den "värsta" biten över. Jag biter ihop igen och drar. Jag drar så mycket att mina tårar rinner, jag blir ledsen för med den dragkraft i detta lilla liv så känns det helt overkligt. Jag fick hålla Leah med andra handen så hon inte skulle vända sig bort från mig. Jag fortsätter att dra och känner att det får bära eller brista han måste ut. Jag är helt förkrossad jag bara kände att jag kommer slita sönder honom Leah sliter sig och i det så kommer kattungen ut. Leah lämnar boet i panik jag får liv i kattungen och han andas. Jag fick en chock när jag såg honom och insåg att något är galet men lät honom vara och tog Leah i min famn. Bäddade rent bolådan och la till kattungarna sen till henne. Hon tog emot de väl och la sig snabbt till rätta. Jag väger kattungen vi fick ut och han har en vikt på 196g. Han har också en buk som ser ut som en vattenballong och kändes likadant. Han är i gott mod och sökte plats för att dia, jag avvaktar med honom och låter han vara med i gänget för att sen när detta är över kolla detta nogare om vad det kan vara. Jag torkar mina tårar för att ta emot nästa kattunge 13.50 på 142g, nästa kom 14.30 på 135g, nästa 18.00 på 140g. Därefter tog det ett tag igen och 19.10 så började krystvärkarna och denna gången kommer rumpan först och den sitter fast. Jag ska alltså ta Leah igenom denna upplevelsen en gång till. Dock så gick det bättre denna gången och jag fick tag om höfterna. Ut kommer en död kattunge med en buk likt en liten ballong, vikt 166g. Mitt beslut var att ta med denna döda kattunge till jobb för obduktion. Kan jag få svar på det så blir det väldigt betydelsefullt för den hane jag har kvar i livet med likadan buk. Allt mellan krystvärkar och tårar så har Rangan varit där och visat sin tröst mellan varven har hon flåsat och jag har känt att hon drar säkert igång samtidigt. Men hon höll sig lugn och skuggade oss men var även framme och tvättade Leah. Ett väldigt fint band dessa två tjejer har. Leah gick tillslut och åt, drack, skötte lådan och hoppa sedan in till sina bebisar igen. Hon kändes färdig och det gjorde jag med. Rangan flåsade om vartannat och vid 21.00 den 19/5 så börja henne oro tillta men hon kändes ändå väldigt samlad och hoppade upp till mig mellan varven. Jag hade ett långt samtal med Johanna på kvällen och vet att jag lugnt säger att Rangan kommer väcka mig när det är dags. Jag vakar lite över Rangan men runt 24.00 så slumrade jag till, jag var helt slut. Klockan 03.00 vaknar jag till och jag inser att något inte stämmer. Jag hittar inte Rangan. Jag for upp ur sängen, jag halkar på en moderkaka som ligger på golvet och går fullständigt ner i split. Jag förstår ganska fort att det måste vara Rangans bebisar denna kommer ifrån, men vart f*n är katten!!??? Jag söker igneom bolådor, under täcket jag kollar i det lilla sidoutrymmet vi har om hon lyckats tråckla sig in där men icke! Jag försöker tänka om jag råkat släppa ut Rangan när jag somnat till. Springer in i vårt sovrum med mobillampan i högsta hugg. Väcker mannen som sover "JAG HITTAR INTE KATTEN!?" Min man svara halvt vaken "Vilken katt hittar du inte?" Snabbt svarar jag " VEM TROR DU RANGAN!" Min man var lika fort upp ur sängen och hjälpte till. Jag vände in i rummet igen och hör att det gnyr. I hörnan av rummet har vi en klöstunna som jag vänt in mot väggen så de inte kan hoppa in i hålen. Men... Rangan hittade. Hon som är så smidig (absolut inte) har alltså tråcklat sig in där, jag förstår fortfarande inte hur. Där var hon. Jag känner efter med handen och där ligger en hög med kattungar och Rangan tittar ut, vad hon tänker i den stunden skrattar jag fortfarande åt. Rangan är den katt som har ett otroligt minspel. Alla var våta och nyligen avnavlade. Jag tror detta har gått väldigt fort och de är födda på natten den 20/5 mellan 00.00-03.00 med vikter på 121g,132g,141g och 148g. Det ser ut till att vara hanar allihopa. Jag la Rangans kattungar i en av bolådorna då det inte var så optimalt att ligga i klöstunnan. Detta var inte Rangans plan och hon kändes inte alls bekväm med detta. Leah hoppade in till Rangans bebisar för att dia tills hennes egna skrek och hon hoppade tillbaka. Kvar på golvet ligger Rangan och ser på. Jag förstår att detta kommer inte godtas och Rangan vill inte vara där. Vi har ett litet mysigt krypin i samma rum och Rangan har tillbringat många vilostunder där. Jag testar att bädda där inne och Rangan hoppade snabbt in. Jag testade då att lägga till en av kattungarna till henne just för att se så att hon har viljan att ta emot. Hon lägger sig ner och tvättar den och ser till så den kommer åt att dia. Leah tog inte många minuter på sig innan hon också hoppade in där. Så jag bar över de små och tillsammans la de sig i en cirkel med kattungarna mellan sig. Jag blev så berörd, tårarna rinner av glädje, tjejerna spinner högt, de små snuttar på med goda krafter. Klockan var nu 05.00 och jag inser också att klockan ringer om 1 timme. Jag klappar om tjejerna berömmer dem, pussar dem och lägger mig en timme.


--------------------------------------------------------

På jobb blev det obduktion av den döda kattungen och efter detta insåg jag att framtiden för den lille som fanns kvar hemma skulle släckas idag. Det visar sig att det inte finns en utväg från urinblåsan. Deras magar var en stor urinblåsa som inte kunnats tömmas under fosterstadiet.

Jag åker hem och hämtar min lille kille. Han som är så pigg, skriker när Leah eller Rangan kommer. Han som brottades vilt med sina syskon för att komma till. Denna lille pigga pojke som aldrig kommer att klara sig och det är mitt ansvar att avsluta ett lidande. Han fick sin spruta, han kravlade vid min hals, hans hjärta slog men allt gick saktare och saktare tills det tillslut inte fanns någon rörelse eller hjärtslag kvar. Han somnade in nära mig, med mina tårar. Jag strök mina fingrar längst hans rygg och en avskedspuss fick han i pannan. Han tog steget vidare tillsammans med sin syster. Jag tar med mig erfarenheten av detta och på något sätt tacksam att vi fick svaret och mitt beslut blev självklart för honom. Lilla älskade liv, det gör fruktansvärt ont i själen att även veta hur jag och Leah kämpade igenom detta.

Vi kommer inte låta någon katt gå i avel efter Leah då jag inte vill ta några risker med detta. Jag vill även vara öppen med vad som hänt jag delar gärna bilder på de två kattungar som föddes med denna urinblåsa för att kunna dela med mig av min erfarenhet och dela kunskap. Så är du som uppfödare intresserad så kontakta mig.


Jag vill avsluta med att verkligen tacka alla fina och helt underbara vänner, följare, veterinär och familj jag har kring mig. Jag är så lyckligt lottad som har er. Jag blir lycklig av alla fina lyckoönskningar och det betyder otroligt mycket när man får dessa upplevelser med sig i bagaget. Tack <3




427 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla