top of page
Sök
  • Sofie, Bergensjös MCO

Fasaden, det finns också en verklighet bakom.


Dygnets alla timmar så går tankarna till och från till det man gör för sina katter, sin uppfödning. Det är en ständig oro som blandar sig med hopp och glädje också. Det ser väldigt fint och fridfullt ut men alla vet vi om att det


finns en fasad. Bakom denna fasad är det ingen som ser för den döljs ofta av allt det fina och perfekta. Jag har valt att ge er en inblick bakom min fasad för min uppfödning för att visa att allt inte behöver gå som på räls även om man av hela sitt hjärta hoppas på det.


Jag försöker skapa de bästa förutsättningarna för det som komma skall. Hälsotester, svabbtester, avföringstester där finns så mycket man gör men ibland räcker det inte hela vägen. Jag planerar med stamtavlor, rätt individer för att passa egenskaper, typ, temperament, hälsa men ibland räcker det inte hela vägen. Det finns så mycket god hjälp att få och jag vet att jag har fina vänner som står bredvid mig och finns där för mig med både stöd, råd och hjälp. Jag är säker på att vi är ganska många som genomgår mycket motgångar och vi blir starkare för varje gång genom att också dela med oss och våga ta hjälp. Att vara öppen kan också bli dömande och jag vet inte vad jag ska svara på det. Det finns de som vågar prata med mig och öppnar en famn det finns de som väljer att prata om det istället och inte med mig, jag vet. Det är väldigt sårande att det kan bli så då man själv gör allt i sin makt och inte på något vis i världen kan veta utgången för då hade man givetvis gjort annorlunda, jag är maktlös.


Jag är ärlig om vad som pågår, jag tar reda på varför det blir som det blir genom obduktion och veterinärbesök jag delar med mig öppet så att man får ett svar och inte lämnar frågetecken efter mig för det hjälper ingen. Det har varit tuffa år för oss och jag har följare som hängt med mig från dag ett som fortfarande står där men en kram och visar full förståelse, respekt och medlidande. Samtidigt har vi också haft medgång och likaså där delar vi glädjen tillsammans.


Nu har jag åter igen satts på prov genom de två senaste förlossningarna som vi haft Ica och Alba. Jag står här igen med halvt tomma händer och ställer klockan varannan timme för att se hur det går för de små. Jag värmer, stöttar, städar, boostar jag gör vad jag kan men det går inte hela vägen. Lyckan när det föds nio fina små underverk som på utsidan ser ut till att må helt underbart så vet jag att vi har tuffa dygn framför oss. När Alba väl var färdig med sin förlossning så drog jag en filt över mig och somnade på köksgolvet med en hand i bolådan hos Alba. En timmes sömn sen ringde klockan för att se så allt fortfarande såg bra ut vilket det gjorde. Därefter börjar vardagen igen med barn som ska till skolan och hemma jobb som kallar. Beslutet med att lägga upp tre kattungar till Icas två för att avlasta Alba togs vilket jag är så glad för att det fungerade. Väl medveten om att det kan ta upp mot ett dygn nästan två innan mjölken rinner till för Alba så är det en jobbig väntan. Alba är hos de små i stort sett hela tiden och gör ett fantastiskt jobb. Ett dygn passerar och några ökar inte i vikt och en uppfödares oro börjar smyga sig på. Genom att sätta örat mot bröstkorgen på de små kan ge en liten vägledning om att ett svagt klickande/rossel är en direkt uppförsbacke och något som kan få mitt hjärta att sakta falla sönder. Jag vet att det är kritiska timmar där värme och en absolut försiktig stödmatning är ett försök till en insats. Ständiga timmar av övervakning går sakta men säkert på fel håll och de små kattungarna tappar jag sakta taget om. Bukandningen med kämpande att få luft, lätt blå i munnen, slemmiga mungipor så har jag nu tappat makten för att få det att vända. De två dygnen som varit så har vi haft samma öde på fyra små liv. Att ta beslutet att hjälpa de över är bland de tuffaste jag gjort under de åren som uppfödare, fruktansvärt.


Vad kan man göra annorlunda, gjorde man fel, hur mycket insatser ska man själv göra, vad är naturens gång, hur mycket ska mammakatt avlastas… frågorna blir så många och mitt hjärta blir så tomt. Hur många timmar jag än lägger ner så räcker det inte. Jag står fortfarande kvar och frågar mig själv, man klandrar sig själv och fasaden rasar.


De totalt sju kattungar vi har kvar nu mår i nuläget bra men jag kommer aldrig våga andas ut.


Jag vet också att många uppskattar det "transparenta" i vår uppfödning och följa vår resa. Det är verkligen två sidor och just nu står jag mitt i mellan. Ska jag fortsätta skriva öppet om vad vi går igenom eller ska jag låta fasaden stå. Jag får till viss del en tyngdkänsla i kroppen att jag kan inte vara ensamma uppfödare om detta och då veta att pratet går hos andra.


Vi får se med tiden <3

Vårt fokus just nu blir att stänga in oss i en liten bubbla och återkomma när krafterna finns för oss igen.



79 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
bottom of page