Albas förlossning

Att invänta en förlossning väcker så många blandade känslor, men för det mesta är det nyfikenhet, spänning och en vilja att finnas där för sin hona. Servera henne mat, hålla tassarna vid krystvärkar, massera ryggslutet, massera magen och bara försöka läsa av vad just hon vill ha. Men det går inte att undgå en annan känsla, att jag också bär på ett enormt ansvar. Från att planera för en hona och en hane i avel, parning, dräktighet, förlossning och tiden därefter. Det är ett stort ansvar, eftersom det är jag som ligger bakom allt detta. Med detta ansvar kommer såklart oro och intensiva känslor, men när allt är över och det går bra, får man uppleva en fantastisk relation tillsammans med sin katt och katten med sina kattungar. Vägen dit kan se väldigt olika ut, och den här gången blev det så. Under mina år har vi tacklat många motgångar och samlat på oss erfarenheter. Jag tog med mig dessa erfarenheter denna gång också. Vi kämpade verkligen för att lösa allt in i det sista, tills vi till slut tvingades fatta snabba beslut för att rädda de resterande kattungarna när Alba inte orkade mer.

Albas Förlossning ❤️

Alba har tidigare haft helt komplikationsfria förlossningar. Det har varit stora kullar, och kattungarna har kommit ganska exakt på dygn 65. Därför kände jag ingen direkt oro, jag visste att Alba skulle fixa detta galant. På dygn 64 var jag där för henne och redo att stötta henne när förlossningen förhoppningsvis skulle sätta igång inom snart. Timmarna gick, sedan blev det dagar, och vi intog dygn 66 med en liten känsla av att Alba borde ha bäddat och kommit till ro, men hon gjorde inte det riktigt. Vid lunch började hon ropa när jag lämnade henne, så jag kände att det nog var på gång. Hon började söka sig till ett boplats, men var inte helt nöjd med situationen. Jag kände också tydliga sammandragningar och hoppades att det snart skulle övergå till riktiga värkar. Timmarna gick vidare, och på kvällen, vid 20.30, började de första krystvärkarna visa sig. Vid 21.00 blev de ordentligt starkare. Dock blev jag fundersam då det bara var 1-2 krystvärkar, sedan pausade det. Jag hade gärna velat se åtminstone 3-4 krystvärkar och gärna en förändring i könsöppningen, som vätska, slempropp eller viljan att tvätta sig, men Alba var helt torr – något jag inte var van vid. Hon fortsatte att krysta till 22.00, utan några tecken på fostersäck eller vattenavgång som skulle indikera att den första kattungen var på väg. Jag vet att om kattungarna kommer med rumpan först kan det ta tid, men min känsla var ändå att den första kattungen bör vara ute inom en timme från att krystvärkarna blivit tydliga och kraftiga. Tiden tickade på, och vid 22.20 började jag få en dålig magkänsla. Något borde ha hänt vid det här laget, det kändes fel. Jag ringde veterinären och förklarade förloppet. Oro började sprida sig då inget hänt och Alba började bli väldigt trött. Med min erfarenhet, min utbildning och stöd från veterinären på telefon kunde jag känna att Alba var helt öppen och att en kattunge låg på väg ner, men inte tillräckligt långt ner för att passera ut genom cervix. Efter så många timmars krystande insåg vi att vi behövde åka iväg för att få igång värkarna ordentligt, för något var fel.

Vid 23.00 var vi framme och fick fullt stöd direkt. Alba fick värkstimulering och kom igång ordentligt med 4-5 krystvärkar. Vi kände på nytt om det fanns någon förändring på kattungen, men tyvärr låg den fortfarande i samma position. Tillsammans med två veterinärer och hjälp av tyngdlagen lyckades en av dem till slut få tag på kattungen och få ut den på naturlig väg. Vi lät Alba tvätta den och invänta nästa. Efter 20 minuter började Alba med nya krystvärkar. Den kattungen som nu låg på väg ner var i en helt vriden position, vilket kan ha varit anledningen till att Albas värkarbete inte fungerade som det skulle. Den kom med rumpan först, ett ben ned och ett upp, samt vriden. Med fantastisk kunskap lyckades veterinären få tag på den också och få ut den, och den lever, även om den var lite tröttare än den första. Strax efter kom ytterligare två kattungar som Alba själv kunde krysta fram, och den fjärde var ute vid 02.00. Mellan 02.00 och 04.00 avtog krystvärkarna, och Alba blev väldigt trött. Vid undersökningar konstaterade vi att det fanns fler kattungar, men de låg högt uppe i livmodern och var inte på väg ner. Utan värkar skulle dessa små inte kunna komma ut på ett naturligt sätt, och beslutet togs att vi måste snitta henne för att rädda de sista kattungarna, som också började bli trötta.

Jag tog hand om de fyra små, och veterinärerna tog hand om Alba. Mina tankar snurrade, men jag visste att Alba var i trygga händer. Jag skickade alla mina tankar till henne och kände bara en enorm beundran för hennes styrka. I så många timmar hade hon kämpat, och nu, när hoppet fanns om att hon skulle slippa ytterligare ingrepp, var beslutet ändå oundvikligt. Jag är så stolt över hennes sätt att vara, hur hon har accepterat varje behandling och infunnit sig i allt. Hon visar sina modersinstinkter, även i en så onaturlig miljö för henne.

Klockan 04.15 sövdes Alba, och vid 04.45 fick jag tre friska, levande kattungar i famnen. De kunde snart ansluta till sina syskon när jag fått de torra och de fått lite energi. Vid 05.15 kom en trött men halvt yrvaken Alba till sina små och gjorde sitt bästa för att tvätta dem och lägga sig bredvid. Vilket band det fanns där! Alla mådde bra, och operationen hade gått bra. Vi började packa ihop oss för hemfärd.

Vid 06.30 var vi hemma med världens bästa Alba och hennes 7 små underverk. I dörren stod min man och vår äldsta son och tog emot oss. I handen hade de en frukostbricka och en present – för idag var det yngsta sonens födelsedag. Jag lät Alba och de små vara för några minuter och firade sonen med frukost på sängen och sång. Han vaknade med ett leende, öppnade sin present och ställde sedan frågan: "Hur har det gått för Alba?" Mitt mammahjärta brister av tacksamhet. Min familj vet hur mycket detta betyder för mig, och de stöttar mig alltid. Trots otroligt lite sömn de senaste tre dygnen, inklusive en vaken natt, har de en fantastisk förståelse för vad jag genomgår vid sådana här tillfällen när just komplikationer uppstår. Jag är evigt tacksam för att jag får göra det jag älskar.

Efter frukosten och gratulationerna hjälps vi alla åt att installera Alba i sin bolåda, lägga in kattungarna till henne, och hon började tvätta och fixa med dem. Hon lade sig sedan till rätta, spinner ljudligt och mjölktrampar i luften. Det är verkligen fridfullt att se hur hon landar i sin roll som mamma. Det är fantastiskt vilken relation jag får med mina helt underbara katter. Relationen mellan mammakatt och sina små går inte att beskriva med ord.

Vid 07.50 åkte barnen till skolan och jag kollapsade i sängen, tröttare än jag kan beskriva. Jag vaknade efter två timmar och hörde en viss oro från bolådan. Jag pysslade om, matade Alba och avvaktade. Sedan ställde jag om mitt fokus för kalaset på kvällen för att fira sonen. På eftermiddagen började det bli mycket ljud från kattungarna, och Alba hade svårt att komma till ro. Jag beslutade mig för att stödmata dem så att Alba kunde få sova ordentligt efter det tuffa dygnet. När de små åt så öronen fladdrade, och sen föll det på en total matkoma. Alba somnade gott, och jag med.

(Jag är inte alltid positiv till att stödmata de små under det första dygnet, men den här gången tog jag beslutet att göra det för att låta Alba få vila efter det tuffa dygnet hon just har gått igenom. När kattungarna skriker så högt, rör Alba på sig hela tiden och kan verkligen inte komma till ro. Om hon är i ständig stress så blir det inte bra för någon av oss.)

Vid 22.00 beslutade jag mig för att ge de små mat en gång till, den här gången inte bara för deras skull, utan också för min egen. Jag behövde få lite ro för att kunna sova utan att vakna av missnöjda småttingar likaså Alba. De åt så ivrigt att öronen fladdrade, och sedan föll de in i en total matkoma. Alba somnade också gott, och jag med. Vid invägningen idag så har alla kattungarna gått upp i vikt, så nu, efter dessa intensiva dygn, är det dags för oss alla att få återhämta oss, inte minst Alba.

Jag är så tacksam för allt stöd vi har omkring oss.